julialeonaUSA.blogg.se

 

Minns när jag skrev detta när jag precis fått reda på att min farmor fått cancer. Var så jävla ledsen men hade hela tiden hoppet uppe om att allt skulle bli bra igen. Jag trodde verkligen att allt skulle bli bra igen. Vi alla trodde att vi skulle få ha några år kvar med henne men det blev endast några få månader. 

Läkarna var optimistiska och sa att dom kunde opera bort det och hon fick massvis med olika mediciner som skulle hjälpa. Men hon blev bara sämre och sämre. 

Jag kom ihåg den tisdagen då allt blev till ett helvete, jag och några vänner satt och fikade på NKs EH. Vi hade inte setts på nån vecka pga att sommarlovet börjat och de flesta var upptagna med jobb. Jag var så glad över att äntligen få träffa dom igen och att få planera vår midsommar som vi skulle fira hos Matilda i hunnebostrand några dagar senare. Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett skype meddelande från mamma där hon skrev att farmor var döende. Jag fick panik för jag hade ingen aning om att det var så allvarligt, allt kom så plötsligt. Vadå döende? Sen när då? Jag ringde pappa direkt och försökte få honom att förklara men det gick inte.

Jag grät och grät tills tårarna nästan tog slut, allt medans vi satt på EHs övervåning. Jag hade verkligen ingen aning hur jag skulle hantera situationen, jag smsade min faster om att hon skulle ringa och förklara vad som hade hänt. Jag försökte tänka på annat ett tag eftersom jag fortfarande var med mina vänner, bestämde mig fort för att inte sova hemma utan hos Linnea. Vilket jag gjorde. Vi gick omkring lite i stan, letade efter midsommarklänningar, jag försökte hela tiden hålla tårarna inne men det var så otroligt svårt, det gjorde så jävla ont. När jag senare kom hem till Linnea kändes det lättare, jag pratade med min faster och bestämde att jag skulle åka ut till kungälv dagen efter för att hälsa på farmor. Jag jobbade på seglaskolan på dagen, sen kom pappa och hämtade mig och vi åkte ut till kort-tidsboendet där hon bodde. När jag kom dit var min faster och farbror där, och vi alla satt och pratade i timmar. Jag hade några dagar innan fått reda på min placering så vi pratade mycket om USA. Stämningen var bra, alla var glada och efter att ha gråtit så mycket dagen innan kunde jag äntligen känna mig gladare. När vi märkte att hon blev trött, bestämde vi oss för att åka hem. Jag kunde inte krama henne för att hon var för svag så vi vinkade hejdå. Jag hade ingen aning om att detta skulle vara sista gången jag såg henne. 

Dagen efter var det äntligen dags för att åka upp till hunnebostrand. Jag hade tvekat på om jag verkligen skulle följa med på grund av farmor men bestämde mig för att åka ändå för att ha roligt med mina vänner. Jag lyckades tänka på annat och jag hade två väldigt bra kvällar med alla goa tjejer. När vi sen kom hem på lördagen började jag må dåligt igen. När jag kom hem var jag helt ensam och jag började gråta, i flera timmar grät jag, trots att farmor fortfarande levde var det något som fick mig att må sämst. Det var så himla jobbigt att inte ha någon aning om hur framtiden skulle bli, jag hade ingen aning om hur länge hon skulle klara sig. 

När jag senare åkte hem till Issa på kvällen blev det lite bättre, men jag orkade inte göra någonting. Jag la mig på golvet och låg där till jag skulle åka hem. Grät hela vägen hem och länge in på natten. 

Dagen efter, söndagen den 23 juni, skulle jag först in till stan med några vänner och sen träffa mina älskade kusiner för att åka till åbybadet och bada. Jag minns när jag stog och sminkade mig hur jag tänkte ''Tänk om farmor dör nu när jag står och sminkar mig och istället för att vara med henne så står jag här och fixar mig?'' 

När jag kom in till stan och såg mina vänner hann jag inte ens säga hej innan jag fick ett sms från pappa där han skrev att hon somnat in. Visste inte vad jag skulle ta mig till, jag fick panik. Jag grät och det kändes som att hela min värld gått i bitar. Vi satte oss på en bänk och jag försökte förstå vad precis hade hänt, men det gick inte. Jag funderade på vad jag skulle göra, jag visste att pappa inte var hemma och om jag skulle åkt hem skulle jag vara ensam och det hade jag verkligen inte klarat. Jag bestämde mig för att träffa mina kusiner som planerat men berättade inte vad som hade hänt förrens jag var påväg hem några timmar senare. 

 

Jag kommer fortfarande ihåg hur allt kändes, bara någon timma efter att jag fått beskedet satt jag i bilen påväg mot åbybadet med mina kusiner och låtsades som inget hade hänt. Min farmor hade precis dött, och där satt jag och skrattade. Grejen var den att jag fattade inte, jag förstod inte vad det faktiskt skulle innebära att hon försvunnit. Det tog mig ända fram till begravningen för att förstå att hon verkligen var borta. Tre veckor efter att hon dött hade vi begravningen, den 12 juli. Det måste ha varit den värsta dagen på hur många år som helst, jag trodde jag skulle klara det ganska bra men det räckte med att kom dit och såg kistan och jag började gråta direkt och kunde inte sluta. När gästerna sen kom och vi skulle hälsa alla välkomna försökte jag hålla inne det men det gick verkligen inte. 

Begravningen var det det värsta jag varit med om, den var så fruktansvärt sorglig och jobbig. Det var nu man verkligen insåg på riktigt att hon aldrig mer kommer tillbaka och det gjorde SÅ ont att förstå.

 

Nu fyra månader efter hennes död kan jag fortfarande gråta mig till söms, jag kan fortfarande skrika av den smärtan man fortfarande känner och jag kan fortfarande tänka tillbaka på alla minnen vi har och hur det kommer vara att aldrig mer träffa henne. Allt är fortfarande otroligt jobbigt för mig och jag har väldigt svårt att prata om det som hände utan att få tårar i ögonen. 

Men det blir bättre, jag har underbara vänner som ställer upp och hjälper mig ifrån jobbiga tankar, vilket betyder jätte mycket.